Jag & Dansen, del 1



I februari förra året upptäckte jag någonting som skulle komma att bli en av de saker jag älskar allra mest! Nämligen dans. Då var det mest för skojs skull och att jag skulle ha någonting att göra, eftersom jag är och var så sjukt rastlös jämt. I februari började jag i en nybörjarkurs i disco på kindahlsdansskola, två månader senare gjorde jag mina gymnasieantagningar när jag för första gången fick testa på dansstilar som jazz, modern dans och balett. "Shit vad kul det var!" minns jag att jag tänkte flera gånger. Innan jag började på Kindahls, hade jag aldrig kunnat se mig som en danstjej.. det var liksom inte jag! Men oj så fel jag hade! Jag är en danstjej, det känns som det mest naturliga att göra, som om jag har gjort det hela mitt liv!

I juni gick jag på ett sommarläger på Kindahls och lärde mig massa nytt! Då frågade jag också om jag kunde få börja i en förberedande tävlingsgrupp eller om man var tvungen att ha dansat längre och vara bättre än mig. De bad mig att komma tillbaks den 1 september när alla tävlingsdansare skulle komma till dansskolan för att vi skulle kolla upp det då...

I juli för ett år sedan (typ exakt) fick jag reda på att jag kommit in på mitt förstahandsval, och vad hur lycklig som helst. Intangingsprovet hade gått superbra där då jag hade nästintill full pott och det kändes perfekt!

I augusti började skolan rulla igång och jag började dansa jazz 3 ggr i veckan. 1 september befann jag mig på dansskolan och jag frågade snällt föreståndaren på skolan (eftersom det var hon som sagt åt mig att komma dit) ifall det fanns en chans att jag kunde få börja i en förberedande tävlingsgrupp. Då sa hon till mig "Vi kan kolla om det är någon som saknar danspartner!" så tog hon in mig i salen och ställde mig  framför allihopa och sa "Ja, din danslärare D har sagt att du är jäkligt duktig. Så vi får hoppas att hon har rätt!". Det var så jag parades ihop med Carro, som nu är min danspartner. Helt otroligt! Vi är så sjukt lika i alla rörelser att man undrar om det är ett skämt ibland, ellerhur Carro?

Det finns hur mycket som helst att berätta, här är del 1...


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0